DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 1.

Folkmakt och vanvett, vanmakt och folkvett.
Tvärtemot vad alla säger så är valen få i dessa dagar, inte många.

När folket ser sig omkring är det åt helvete för mycket journalister överallt. De undrar om det verkligen är journalister de behöver. Nuförtiden.
Folket känner det inte själva som om de behöver fler lättingar, som enkelt kan dompteras av en barnunge med en tändsticksask.
Folket tror inte att de har plikten och ansvaret att livnära en redan välbeställd flock som blir allt fetare på andras olycka.
Att de behöver journalistiken, det må vara hänt, tänker de.
Ja, faktiskt så är själva journalistiken mycket viktig, men de här journalisterna. Att de ska vara överallt. Med sitt pseudorepresentantskap och sin falska självbild och distans.
Folket vill hellre fylla sina debattsoffor med undersköterskor. Informeras av expertpaneler bestående av några som har verklig kunskap.
Nu börjar folket känna sig som en aktiv allmänhet.
De undrar om det är något fel med att skriva reportage och artiklar anonymt eller under pseudonym. Det gick ju utmärkt för sisådär femtio år sedan.
Dessutom skulle ju kostnaderna för att producera journalistiken sjunka när man kan bortse från att smeka journalisternas egon med magnifika månadslöner och bildbylines.
Folket vill inte lyssna på röster, folket vill lyssna på vad rösterna har att säga.
Att det är viktigt att rösterna finns är något som folket upplever att det bara är de journalister som är rösterna som hävdar. Med emfas.

Min första förvåning.

Du står mitt framför min självbild och tittar nyfiket in.
Ska vi byta plats?
Kom upp på stegen. Det handlar bara om trettiofem snabba steg. Sen ska du se.
Jag är tretusen män i raka led för bra länge sen.
Och där nere på gatan är jag en som är på väg hem, lite vinglig redan på eftermiddagen.
På andra sidan gatan är jag en med darrig hand som har tagit fel nyckelknippa och som lät dörren slå igen bakom sig och som har tusenlapparna fladdrande i portmonnän.
Där borta vid korsningen är jag en som pekar och tvekar.
I kassakön i affären är jag både den som försöker plocka bort en vara här och en vara där för att jag har lite för lite pengar med mig men jag är också den lite längre bak i kön som får den första i en lång rad av mikroskopiska hjärtattacker.
På jobbet är jag både den som anklagas för att ha struntat i personalfikan förra onsdagen och den som oförstående, hånleendes, hör på.
Jag är också den som är lite slarvig när jag rengör sitsarna på mitt eget vårdhem.
Det visar sig att jag till råga på allt lämnar mig själv ensam en hel dag under tiden som jag är tvungen att gå till mitt dåligt betalda svartarbete.
Jag är en 60-årig kvinna som en dag inser att jag och mina likar är de som verkligen dikterar förutsättningarna i det här samhället.
Jag är tolv år men mentalt på mitt tjugoförsta, den ende ansvarige i alkoholistens vardag.
Jag är alltför små skor i en offentlig sektor.
Jag är en full papperskorg på en provtagning.

Det trodde jag inte.

Vidare.
Att baka pizza gör mig tydligen tårögd, det är någon form av allergi men jag har ju satsat alla mina pengar på en ny ugn och måste fortsätta.
Och där jag ligger på stranden en av de första riktigt varma junidagarna så verkar det vara så att solen bjuder ut mig till var och en som vill titta.
Ingen varnade mig.