DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 2.

Det är folket som kommenterar på internet.
Anonymt.
Folket tycker att det känns bra. Och de har förresten svårt att enas om vilket namn de skulle skriva under med. De vill fortsätta.
De undrar varför de inte skulle få göra det.
Bara för det finns bara några få som inte gillar anonyma kommentarer.
Bara för att några inte gillar att balansen förskjuts.
Bara för att folket tar sig rätten att säga något litet, gå med i en grupp som tycker något.
Bara för att folket samlas och tar reda på saker tillsammans och sedan själva avgör om de vill säga det till varandra.
Detta retar bland annat journalisterna, vana som de är att kunna ta reda på vanligtvis dold information och bakomliggande identiteter, för att sedan själva sitta med möjligheten att avslöja eller inte.
Folket frågar sig om det är rätt personer som avgör de här sakerna. Folket kollar upp vilka personer det är som sitter på avgöranden.
Och därför försvarar man sig.
Ja så enkelt är det tycker folket – att vissa inte tål granskning.
Så de slår tillbaks med det enda sätt de känner till. Debatt, retorik och panik.
Men i och med anonymiteten så kan de inte spela sitt vanliga maktspel, använda sitt namn och därmed sin självpåtagna auktoritet. Därmed tillåts tredje part bilda sig sin egen uppfattning, dramat uteblir, argumenten faller.
Det finns förstås andra yrkesgrupper vars positioner utmanas av folket.
Det är bara det att inte så många av dem anser sig alltid ha rätt och inte heller är det så många av dem som skriker ut denna sin självpåtagna rättighet högt.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 1.

Folkmakt och vanvett, vanmakt och folkvett.
Tvärtemot vad alla säger så är valen få i dessa dagar, inte många.

När folket ser sig omkring är det åt helvete för mycket journalister överallt. De undrar om det verkligen är journalister de behöver. Nuförtiden.
Folket känner det inte själva som om de behöver fler lättingar, som enkelt kan dompteras av en barnunge med en tändsticksask.
Folket tror inte att de har plikten och ansvaret att livnära en redan välbeställd flock som blir allt fetare på andras olycka.
Att de behöver journalistiken, det må vara hänt, tänker de.
Ja, faktiskt så är själva journalistiken mycket viktig, men de här journalisterna. Att de ska vara överallt. Med sitt pseudorepresentantskap och sin falska självbild och distans.
Folket vill hellre fylla sina debattsoffor med undersköterskor. Informeras av expertpaneler bestående av några som har verklig kunskap.
Nu börjar folket känna sig som en aktiv allmänhet.
De undrar om det är något fel med att skriva reportage och artiklar anonymt eller under pseudonym. Det gick ju utmärkt för sisådär femtio år sedan.
Dessutom skulle ju kostnaderna för att producera journalistiken sjunka när man kan bortse från att smeka journalisternas egon med magnifika månadslöner och bildbylines.
Folket vill inte lyssna på röster, folket vill lyssna på vad rösterna har att säga.
Att det är viktigt att rösterna finns är något som folket upplever att det bara är de journalister som är rösterna som hävdar. Med emfas.

NÄSTA GENERATION MÅSTE SKÄRPA SIG!

Bryter arbetet med framtiden för sen lunch. Och sen måste jag bryta lunchen för mer framtid!
Orimligt.
Kan någon ringa någons ättlingar?

Att komma för sent och parkera på sniskan här i samtiden är den värsta styggelsen.
Att vara uppriktig. Och ful. Eller enbart estetisk. Bland alla självromaner.

Bränn realiteterna, relativismen, rötterna och referenserna. Kasta er mot marken. Blöd!

För inte ska väl vi, som bara lever just nu, behöva sköta allt?
Orimligt.

a-friend’s-goodbye

Auktoritet är härligt, tycker svenskarna.

Mr Wigmannen har lagt märke till en sak. Och han är inte ensam.
De senaste åren har det dykt upp en mängd journalister i litteraturen, då främst som författare och i huvudsak inom kriminallitteraturen.
Nå, mr Wigmannen undrar vad de gör i litteraturen och hur det går för dem.
Kommersiellt vet ju alla att det går lysande, vilket nog är bra – om det totala antalet lästa böcker ökar så ökar ju alla sorters böcker. Gott så.
När mr Wigmannen går in i böckernas värld, hur ser det då ut?
I journalistlitteraturen (ja, det borde vara en egen genre) finns ett berättande baserat på självsäkerhet, trots att själva historien och, allra oftast, språket inte ger täckning för denna attityd. Flertalet av dessas böcker är dominant skriva, med en slags auktoritet. 

Fel sorts auktoritet.
Hur mr Wigmannen än letar så ser han inga spår av den naturliga auktoritet som en långt gången författare har. Den auktoritet som gör att man kan skriva om vad som helst, hur som helst.
Nej, vad mr Wigmannen ser är en tillvand och fjompig auktoritet som man skaffat sig under lång, hård tjänst inom journalistiken. En auktoritet i berättandet – såhär var det, såhär ska du tycka om det – som täckning för obefintliga bevis, som ytan som döljer tomheten, som införsäljning – ja, auktoriteten som ett slags retorisk grupptrycksstil helt enkelt.
Mr Wigmannen undrar vad denna journaliststil kommer ifrån.
Så här verkar det ha gått till.
Krass kommersialism och en hejdlös romantisk längtan efter självvald bottenkänning, sprutande pratminus och låtsad betydelse har fått en oäkting i detta språk och den tankeverksamhet det uttrycker, avsett att svänga och dansa men som alltid slutar i ett krampaktigt vit mans överbett.

Denna stil har så gott som alla moderna journalister och den ser kanske ut att passa utmärkt för vissa litterära genrer men passar egentligen inte några litteraturläsare. 

Det verkar läckert, det lovar gott men har ingen bäring, vi kommer aldrig bortom. Och ja, försök själva läsa en dagstidning rakt igenom – det är ju ingen litterär upplevelse precis. (Och det ska det kanske inte vara heller.) 

Det är spännande, ibland lärorikt, skrämmande, roligt, hjärtskärande, upprörande – på det hela ett stort känsloregister. Men när det handlar om att ge dessa begynnelsekänslor en fnurra, att visa att det under dem finns lite mer då står sig journalistiken oftast slätt. 

Visst kan det hellånga berättande reportaget fördjupa och göra en förlorad men de är ändå ute efter att gå bara en enda väg, hela vägen. Inte villa sig bort och täcka hela kartan eller kanske trolla bort den. Vågar inte vara i värmen som man hittar om man vågar. 

Efter ett tag blir man som läsare lämnad, kall. Avriven.

Hursomhelst vill mr Wigmannen bara säga – fortsätt. Skriv gärna fler journalistböcker, kära journalister. Det kommer att leda någonvart. Kanske till en ny sorts storverk. Men vad mr Wigmannen verkligen vill se är en kvällstidning gjord av poeter.

Vart ska alla ungdomar få plats när föräldrarna tar plats på stan?

Nästan alla hem är tomma.
Ungdomarna är på stan och föräldrarna har tröttnat på att oroa sig. De har följt efter.
Tjyvarna är urglada. Allt är lättsnott och inga vittnen finns det.
Det är bara kul till en början, men snart upptäcker de att det inte finns några som köper deras grejer på Blocket längre.

På stan är det också kul till en början.
Alla möts och det blir en härligt osvensk, karnevalliknande stämning.
Så mycket färger – ungdomarna med rödprickiga ansikten och föräldrarna i de där gula jackorna.
Men sen blir det trångt och otrevligt.
De äldre, som säger att de faktiskt har betalt för allt det här som finns i staden med skattemedel, tycker att de har lite mer rätt att sitta på bänkarna, sno folkölen ur butikshyllorna,  gråta ut hos busschaufförerna, sova på hamburgerrestaurangerna.

Ingen vill gå. Ingen vill ta ett steg tillbaks.
Det dröjer bara ett par veckor innan den första familjen åker hem och hämtar lite möbler, katten och några bilder på släkten för att sen ställa grejerna i sitt favoritgathörn.
Och fan ta den som vågar sig dit.
Det tar inte lång tid innan gatorna är bebodda och generationsklyftorna är nedbitna.

Det finns några som inte har barn och de slår ut väggarna till grannarnas tomma lägenheter och får gigantiska våningar och allt de hittar, som tjyvarna lämnat, gör de till sitt. Det är bra, för sakerna måste ju komma till användning.
Onödigt vore det väl annars?

Det är en konst att vara vilse. Och alla vill bara ha billiga kopior.

Vi är mycket noggranna med vår faktaförvrängning.

Någon med ett fågelliknande namn har skrivit om en skola som har förbjudit ordet skola.
Skolan ersätter tre äldre skolor i området och vill kalla sig ”en plats för lärande”. Ordet ”skola” upplevs av många föräldrar i området som negativ.
Inga klockor ringer in till lektionerna. Alla dörrar är öppna.

För trettio år sen gavs det ut hälften så många böcker som idag. Det finns mindre lyrik, bara hälften så många svenska romaner och färre översatta romaner.

Men det ges ut tio gånger så många kokböcker.

Tungan har vunnit över talet.

Svalget över stämbanden.

Borden över orden.

På ytan ser allting bättre ut, inunder finns numera bara svärta.

Och kanske smakar vantrivsel gott.

Inget bra kommer ur väl fungerande system.
 Uppbrott kräver per definition motstånd.

Kanske ingen saknar dikter och romaner?
 Vi har ju reklam och tv-serier.
Och dagstidningar.

Den där dagen per månad som man kan spara med hjälp av ett bokföringsprogram, vad ska den få för namn?
Passar den bäst mellan tisdag och onsdag eller kan man sprida ut den jämnt över hela veckan, som ett lager leverpastej?
Vem ska jag tala med om detta?
Var kan jag rösta?
Nej, jag måste nog äta upp det här, som allt annat jag gjort och fått lov att ångra.

 

 

 

Peka framåt, tänka inåt, hoppa bakåt.

Svar kan regna bort. Insikter städas ut. Lösningar torkas av. Ansvar putsas upp.
Dessa möjligheter, och i framtiden fri parkering, verkar driva oss framåt. 
Oss, det vill säga, vi. Vilket betyder inte-de.

Vad vi säger och hur är en kniv.
Samhället är en deg som som jäser ihop under natten och skärs med denna kniv i bakbara bitar framåt morgonen.
Sedan handlar allt, som vanligt, om tempo.
För du ska äta.
Äta landskap, flera århundraden.
Äta rester av industrier och hundratals händers arbete.
Äta svett och jord och aktier och verktyg.
Fotsteg. Under vart och ett av dem, miljontals andra.
Det som är gammalt är något som har fungerat. Det överlevde, det åldrades. Men sedan dog det. Det blev FÖR gammalt, det slutade leva. Det fungerade inte längre. Men kanske kan det, för det har ju fungerat förut.
Logiken är en opålitlig partner. En förförisk lögnare. Logik har ingen doft, ingen historia. Rationaliteten som följer har inget hjärta.
Alla försök att återupprepa ett litet, lyckat misstag i stor skala leder till försvinnanden. Kanske inte för alltid, men ur det stora. Ur det allmänna.
Man sipprar ner i jorden, in i benen. Upp i regnen.
Glöm inte att skratta när du äter, när jag gräver.

 

 

Allt jag gör tillhör inte mig.

Mr Wigmannen gör en engångsfil som exploderar om fem sekunder.
Mr Wigmannen skickar engångsfrukostar i hemliga flingpaket.
Mr Wigmannen har spionbrevlådor där hans bilder och texter bor.
Mr Wigmannen sätter upp sina tavlor i skogen där ingen kan se dem utom dem som han tar dit.
De får betala för resan och de har ögonbindel på sig hela tiden.
De jävlarna.
Mr Wigmannen stjäl deras plånböcker och ställer ut pengarna.
Mr Wigmannen hoppar upp från en kopierad landbit men landar inte. Den som kopierade marken klantade sig och det blev en bug i koden.
(Kanske var vi, eller, som man säger, de, inte tillräckligt många?)

Mr Wigmannen gör hemligheter.
Men det är svårt att bli älskad.
Mr Wigmannen tror på det enskilda samtalet.
Du sjunger för honom och han ryser.
Men ibland vill han åt känslan att han delar något med tusentals andra.
Så mr Wigmannen gör allmänheter.
Mr Wigmannen skriver ett brev där han ber dig om engångsöron.
Lilla guldfisk. 

silly-sounds-vol1

 

RAMEN ÄR TOM OCH SPIKEN VARM.

Tiden flyr flimrande fram på skärmen här.
Du kanske inte ser texten?
Den som du brukade kunna läsa under?
Kanske hjärnan behöver läsglasögon, med snodd.
För att kapaciteten inte räcker för att förstå hur ett ögonblick kan ta sådan tid på sig att bli till.
Många gånger har tillfällen som detta glidit ur dina händer. Och det som var kvar från dagen drev bort.
Som när cigaretten växte för varje andetag. Att glöden blinkade till och dog – hurra. Röken drogs in och förpackades. En varningstext blev ett forskningsresultat.
Som vin blir vatten och whisky blir säd och is. När tomaten går från burk till stam.
Vi vänder på förloppet, så kanske vi kommer ända fram. 

Dina oskuldsfulla ögon ser saker som mina inte kan.
Som att det inte är så många som bryr sig om lycka. Och att det är så att den som läser äger sin värld.
I den sortens verklighet behövs bara fantasi och instinkt, inte logik.
Där räcker det inte att vara snäll. Och ingen intresserar sig för vin.
Där är ett vanligt liv ingen berättelse.
Men jag måste fråga om du också ser mat som en livsform.
Om du tycker att ordagrant är hur livet bör levas.
Vi vet att djurs läte endast uttrycker smärta.
Och att det mesta vi ser är slitet och haltar svårt.
Ögonen ligger långt efter världen.

De små jävla djuren får alltid sympati.

De säger:
Om du blir sjuk ska du få prata med
någon i telefon samma dag.
Du kan ringa din central.

De säger:
Om du får veta att du behöver träffa en man
ska du få tid inom en vecka.
Om du behöver hjälp med det
ska du få en tid inom tre månader.

De säger:
Om du själv ringer till någon
så räknas tre månader från den dagen
en specialist meddelar
att du ska få veta om du behöver behandling
inom tre månader.

De säger:
Om du blir sjuk
ska du ringa de vanliga.
På torsdagar, helger, kvällar och nätter
ska du inte ringa.
Då säger personalen till
om du behöver något.

De säger:
Om du har fått tid
har du rätt att få tillbaka räkningen du betalade
men du ska ändå få det du beställt.
Men då måste du säga till direkt
fast inte på mottagningen.

De säger:
Om någon tror att du kan dö
inom två veckor efter en remiss som du beställt tid till
ska du beställa tid.
Barn ska inte vänta mer än två dagar.

De säger:
Du måste också betala en avgift för att få räkningen.

De säger:
Du har rätt att åka till ett annat landsting
om det finns plats där
men du får själv betala resan dit.

De säger:
Du kan inte själv välja var på kroppen
du ska få särskild specialisthjälp
till exempel befruktning med provrör
eller operation mot fetma.

De säger:
Du har rätt att låsa din journal
utom i särskilda fall
när någon annan har nyckeln.

De säger:
Telefonnumret hittar du i telefonkatalogen.


De säger:
Du som inte förstår svenska
ska säga till före besöket om du vill ha hjälp.
Folkservicen är gratis.

De säger:
Du kan inte kräva att få en viss hjälp
om du inte tror att det behövs.

De säger:
Ring till de vanliga
om du får besvär.
Om ingen svarar
så kan du hitta numret
på internet.
Ring 112 om du inte kommer fram.

De säger egentligen:
Vi har blandat en cocktail på kärlek och hot. Svep den. Ge upp.

De säger egentligen:
Makten vill få dig att göra något du egentligen inte vill eller behöver.
Vi delar makten över beslutet.
Någon annan häruppe har makten över dagordningen.

Jag säger:
Jag har makten över tanken.
Och makten över känslan har barnen.
Och de små jävla djuren.