DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 2.

Det är folket som kommenterar på internet.
Anonymt.
Folket tycker att det känns bra. Och de har förresten svårt att enas om vilket namn de skulle skriva under med. De vill fortsätta.
De undrar varför de inte skulle få göra det.
Bara för det finns bara några få som inte gillar anonyma kommentarer.
Bara för att några inte gillar att balansen förskjuts.
Bara för att folket tar sig rätten att säga något litet, gå med i en grupp som tycker något.
Bara för att folket samlas och tar reda på saker tillsammans och sedan själva avgör om de vill säga det till varandra.
Detta retar bland annat journalisterna, vana som de är att kunna ta reda på vanligtvis dold information och bakomliggande identiteter, för att sedan själva sitta med möjligheten att avslöja eller inte.
Folket frågar sig om det är rätt personer som avgör de här sakerna. Folket kollar upp vilka personer det är som sitter på avgöranden.
Och därför försvarar man sig.
Ja så enkelt är det tycker folket – att vissa inte tål granskning.
Så de slår tillbaks med det enda sätt de känner till. Debatt, retorik och panik.
Men i och med anonymiteten så kan de inte spela sitt vanliga maktspel, använda sitt namn och därmed sin självpåtagna auktoritet. Därmed tillåts tredje part bilda sig sin egen uppfattning, dramat uteblir, argumenten faller.
Det finns förstås andra yrkesgrupper vars positioner utmanas av folket.
Det är bara det att inte så många av dem anser sig alltid ha rätt och inte heller är det så många av dem som skriker ut denna sin självpåtagna rättighet högt.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 1.

Folkmakt och vanvett, vanmakt och folkvett.
Tvärtemot vad alla säger så är valen få i dessa dagar, inte många.

När folket ser sig omkring är det åt helvete för mycket journalister överallt. De undrar om det verkligen är journalister de behöver. Nuförtiden.
Folket känner det inte själva som om de behöver fler lättingar, som enkelt kan dompteras av en barnunge med en tändsticksask.
Folket tror inte att de har plikten och ansvaret att livnära en redan välbeställd flock som blir allt fetare på andras olycka.
Att de behöver journalistiken, det må vara hänt, tänker de.
Ja, faktiskt så är själva journalistiken mycket viktig, men de här journalisterna. Att de ska vara överallt. Med sitt pseudorepresentantskap och sin falska självbild och distans.
Folket vill hellre fylla sina debattsoffor med undersköterskor. Informeras av expertpaneler bestående av några som har verklig kunskap.
Nu börjar folket känna sig som en aktiv allmänhet.
De undrar om det är något fel med att skriva reportage och artiklar anonymt eller under pseudonym. Det gick ju utmärkt för sisådär femtio år sedan.
Dessutom skulle ju kostnaderna för att producera journalistiken sjunka när man kan bortse från att smeka journalisternas egon med magnifika månadslöner och bildbylines.
Folket vill inte lyssna på röster, folket vill lyssna på vad rösterna har att säga.
Att det är viktigt att rösterna finns är något som folket upplever att det bara är de journalister som är rösterna som hävdar. Med emfas.