Om

För några år sedan var Mr Wigmannen på väg att flytta ut på landet med sina räkningar.
Alternativet blev att vara oerhört omtumlande.

– Jag har aldrig varit någon provokatör.

Född: 35 juni.

Bor: En rymd.

Familj: Är son från ett tidigare förhållande.

Yrke: Frilansar som oerhört omtumlande.

Aktuell: Intar den 27 november digital sittplats nummer åtta.

Bakgrund: Hittade sig själv mellan stenarna i slutet av 90-talet. Räkningsbetalare, matätare och sängliggare. Förekommer i tusentalet kontaktannonsverk och officiella skrivelser i olika genrer. Skrev sin namnteckning så att den liknade Strindbergs.

Styrka: Jag tror jag är bra på att hålla demonerna framme.

Svaghet: Jag suger upp andra.

Skräms av: Miljörörelsen och nycklar och fulla och våldet.

Fritid: Sim-improvisera. Och att titta.

Gläds åt: Små vackra ord som “avskiljas” och “aderton”.

Mr Wigmannen står i den hjärtformade chokladtårta som alla blivit friska av när de haft en influensa. Han kommenterar den där torsdagen när han blev tvungen att följa rådet att bli oerhört omtumlande.

Jag var sjuk och kunde inte göra något direkt. Men vi var som gamla vänner. Brukar de inte ringa? Jag ville inte bli sjuk igen, därför står jag här.

Vad utnämningen innebär vet inte Mr Wigmannen. Men hans ögon nickar, är välvilliga. I dem finns en grupp erfarenheter som har ett positivt samarbetsklimat.

En lätt rynka i Mr Wigmannens rampljus avslöjar att han måste träna på att öppna dörren till hjärnans vindsvåning.

Jag tycker om tillbakadragna studenter på en våg av upphöjelse, det är riktigt. På ett sätt gör de mig ledsen, samtidigt kan jag fortsätta med min stora köttfärs-bok som inte är klar.

Vänskapsbanden präglas av hans handlingar och oerhört omtumlande gärning. Det intresse för glädje som hans generation hade tycks inte finnas längre. Det uppstår en känsla av att det är svårt att rekrytera bra förklaringar till bildvärlden.

Allt måste gå så långsamt. Man tappar hängivenheten, intresset för en mer narcissistisk kultur där personen är viktigare än samhället. Tänk att vi offrar en del av våra liv för att leva fattigt, utan bankkonto, på en brun kudde i tio minuter.

Tänk om folk kunde förstå hur onyttigt det är. Det kostar ingenting, man behöver inga huvuden. Inför den nya dagen förlängs tiden, med minst en kvart. Farligt.

Mr Wigmannens tårar är ljusa men blanka, som ett djur i drag. Åldern håller honom kvar på marken och han hittar den på nytt varje dag.

– Det är skadligt men jag kan inte låta bli att skilja känsla från tanke. Att klyva det nästan blyga, drabbande mötet mellan skräcken för ett ormbo och innebörden i samma mening.

Sjukdomen ger tillfälle att sjunka in i livet utan att bli störd av att dansa rock hela nätterna. Från sin nersuttna framtid hälsar Mr Wigmannen att ingenting är säkert här i världen.

– Men jag är en sån som kan börja med något och fortsätta.

workbeat ok

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *