STADSGRISMANIFEST.

Tänk dig en blåval med ben.
En delfin med hagelgevär.
En koltrast med frisyrgele.
En storstad med tryne.
En dalkarl på tvåtusen meters djup.
Ett sätt att komma vidare.

Det är när du ställer dig riktigt nära naturen, ja rent av mitt i den, som obehaget glider över dig som ett lakan av silke. Det krasar och blänker, som bensplitter och spadblad. Det susar och växer, som vägtunnlar och sopberg. Du blundar men det rispar och smeker, som kardborrband och luftkonditionering.

Vi har alltihop redan men tycker att vi måste göra allt på nytt, en gång till.
När du vant dig är allt som vanligt. Du måste förställa dig och spela spelet. Du måste äta eller ätas. Du vill bara ha mer. Du vill leva längst. Till sist ger du upp.

Det är ingen framtid. Det är ingen ytterlighet. Det är bara rädsla i nya färger och former. Du får inte bli ledsen. Ingen gråter i offentligheten längre. Alla blir arga och förnärmade då.

Vi sköter flocken så bra vi kan. Mat på bestämda tider, ständig tillgång till vatten och lite ömhet och närhet när man hinner. Ibland får någon av oss sova inne hos oss.

Marken försvinner. Vi svävar fritt en sekund. Faller vi sedan? Som regndroppar eller handgranater. Marken öppnar sig. Först mellan fötterna, sedan bredare och bredare.

Stänger du marken efter dig, tack? Jag har inte tid själv, jag faller. Som en fura, en öde investeringsskog i innerlig orkanvind. Mot mark som inte finns. Inga andra arter som faller med oss. Inget liv, bara odling. Optimerat utfall och framskjuten varseblivning.

Vi har bara lagar för det vi klarar av. Vi kontrollerar det som är lätt att ordna. Det svåraste av allt lämnar vi till var och en. De frågor vi kallar stora är alltid de små.

Det finns en hel del som vi saknar och inte kan. En kattmun som slickar sig med människotunga. Ett människoöra som lyssnar på hundens våglängd.

Ta nu din egen ordpensel och sätt igång. Du har själv valt att vara frivilligt skrämmande. En herde utan hjord. En herre utan jord. En är utan ord.

Den outnyttjade potentialen hos 1:a maj och 6:e juni.

Om du är konservativ, så lyssna nu.
Om du är socialist, så lyssna nu.
Ni står båda handfallna och varandra närmre än vad ni vågar se och tro.

En dag av enkel och villkorslös empati och solidaritet, det skulle sitta fint i alla läger.
Och då talar mr Wigmannen inte om att alla ska ha en nostalgisk vimpel – blågul eller röd –  i näven från det man att man vaknar tills det att man däckar en viss dag på året.
Nej, vad mr Wigmannen menar är att någon av dessa två dagar – eller båda – borde användas till en landsomfattande arbetsrotation.
Rikets alla styrelserumsindoktrinerade direktörer skulle få förmånen att torka åldringar eller ettåringar i rumpan.
Och alla rökruteskeptiska undersköterskor skulle få känna på hur det är att fatta hundramiljoners-beslut.
Bilförsäljarna skulle få omhänderta påkörda cyklister. Och kommunbyråkraterna. Och reklambyråisterna. Och lastbilsjonglörerna. Och byggnadsartisterna. Och butiksbeträdarna. Och försäkringsinredarna.

Upp med händerna, säger mr Wigmannen.

Långa titlar till osynliga tavlor #1.

(ELEFANTPARET)
När vi paraderar och firar. När vi ylar en lovsång. När vi klär oss i våra bästa dräkter. När vi visar våra troféer. När vi dansar. När vi slåss. Då är vi morgondagens svenskar.

(GALEN GRODA MED KNIV)
Även om djuren vore gratis, så skulle man inte kunna göra det man helst vill, direkt. Istället får man ta djuren stegvis till vad de ska bli. Vad är priset för att få se nåt nytt? Se nåt växa? Är det inte därför vi är här? Är det jag gör så fel att jag måste överge vänner och ljuset och luften? Varför kallar du mig och det jag gör för udda? Varför mäter du allt mot allmänheten?
Man kan faktiskt både simma, flyga och vandra. Men du ser inte den första vågen. Du ser bara djupet och suget mellan topparna. Mörkret och risken. Du måste leka med det redan färdiga. Du har en skyldighet att kapitalisera på de möjligheter som mina tester dagligen synliggör.