DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 5.

Folket tänker att politiken av idag sägs vara pragmatisk och idélös men att det i själva verket är tvärtom. Att all den s.k. pragmatiken är väldigt idébaserad men att idéerna är dåliga och det gör handlingarna än sämre och därtill väldigt få.
Genom att pröva sig fram och att mäta resultat på ett annat sätt än opinionsmätningar så kan man finna den rätta lösningen.
Folket vill ha all tid i världen men är därför beredda att stå ut med lite kaos.
Folket vill inte ha ledare som agerar med siktet inställt på en maktposition som skapar en bedräglig ordning men med mycket begränsad livstid.

VI BRYTER FÖR EN STUNDS REDUNDANS.

Det är svårt att ta ansvar.
Det är lätt att säga sig ta det.
Munnen är ett organ som brukas för både intag och utförsel. Det är klart att de två funktionerna gnuggar av sig mot varandra.
Munnar byggar inga bilar. Munnar mättar inga munnar. Men munnar skapar kyssar.
Pelle är femton år. Lisa är sexton år. Lisa är ett år äldre än Pelle men långt mer intelligent och förslagen.

Avlägsna valfri mening.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 4.

Folket vill att tillsammans blir viktigt, att politiken inte är ett yrke som handlar om att synas, utan om att göra.
Folket undrar om detta upplägg skulle göra deras åsikt om vad som ska göras, hur det ska göras och varför, mer eller mindre värdefull.
Och vilka skulle följderna bli.
För samliv och samvaro, för tryggheten och utvecklingen, för beroendet och oberoendet.
Folket undrar vilka sorts människor ytan och offentligheten skapar, vilka normer som formas.
Folket undrar hur viktig offentligheten, tryckfrihet och ansvarsbeskrivningen verkligen är, om det nu är så att alla gör allt för att domptera opinionen och fly sitt ansvar.
Folket anser att ansiktet nog kan verka förtroligt men att det bara är en fasad. Det är inte det man säger, hur man ser ut eller låter som åstadkommer något, som folket minns, som man bedöms för.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 3.

Folket undrar om det kan det vara så att objektivitet kräver ansiktslöshet.
Det verkar ganska naturligt.
Anonymiteten verkar vara en bra lösning.
Folket funderar på om skulle man kunna göra likadant med alla politiker.
Plocka bort möjligheten till den retorik som bara syftar till att lyfta ett ansikte med vidhängande namn istället för en idérik handlingsplan sprungen ur en moral.
Anonymisera dem.
Folket vill inte ha någon att tycka OM eller TYCKA om.
Folket vill bli ledda. I en riktning som verkar vettig.
För att göra det behöver man inte se ut på ett visst sätt eller bli älskad.
Folket vill ha en ansiktslös demokrati.
Folket vill ha handlingar baserade på ideologier, inte på något så futtigt och påverkbart som en människa.
Folket tänker på hur det skulle vara att välja en ideologi, inte en människa.
Folket vill ha ett synsätt, inte någon som spelar en roll.
Folket vill att politikerna ska vara anonyma personer som går in i ett dolt rum med en uppgift att lösa och sedan bara skickar ut sina förslag till allmän beskådan.
Folket vill ha diskussioner om sak, inte om person.
Folket vill att berättelserna, dramat i media, ska handla om de olika vägarna de har att välja på, vilka olika lösningar som finns och vilka utfall de skulle ge.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 2.

Det är folket som kommenterar på internet.
Anonymt.
Folket tycker att det känns bra. Och de har förresten svårt att enas om vilket namn de skulle skriva under med. De vill fortsätta.
De undrar varför de inte skulle få göra det.
Bara för det finns bara några få som inte gillar anonyma kommentarer.
Bara för att några inte gillar att balansen förskjuts.
Bara för att folket tar sig rätten att säga något litet, gå med i en grupp som tycker något.
Bara för att folket samlas och tar reda på saker tillsammans och sedan själva avgör om de vill säga det till varandra.
Detta retar bland annat journalisterna, vana som de är att kunna ta reda på vanligtvis dold information och bakomliggande identiteter, för att sedan själva sitta med möjligheten att avslöja eller inte.
Folket frågar sig om det är rätt personer som avgör de här sakerna. Folket kollar upp vilka personer det är som sitter på avgöranden.
Och därför försvarar man sig.
Ja så enkelt är det tycker folket – att vissa inte tål granskning.
Så de slår tillbaks med det enda sätt de känner till. Debatt, retorik och panik.
Men i och med anonymiteten så kan de inte spela sitt vanliga maktspel, använda sitt namn och därmed sin självpåtagna auktoritet. Därmed tillåts tredje part bilda sig sin egen uppfattning, dramat uteblir, argumenten faller.
Det finns förstås andra yrkesgrupper vars positioner utmanas av folket.
Det är bara det att inte så många av dem anser sig alltid ha rätt och inte heller är det så många av dem som skriker ut denna sin självpåtagna rättighet högt.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 1.

Folkmakt och vanvett, vanmakt och folkvett.
Tvärtemot vad alla säger så är valen få i dessa dagar, inte många.

När folket ser sig omkring är det åt helvete för mycket journalister överallt. De undrar om det verkligen är journalister de behöver. Nuförtiden.
Folket känner det inte själva som om de behöver fler lättingar, som enkelt kan dompteras av en barnunge med en tändsticksask.
Folket tror inte att de har plikten och ansvaret att livnära en redan välbeställd flock som blir allt fetare på andras olycka.
Att de behöver journalistiken, det må vara hänt, tänker de.
Ja, faktiskt så är själva journalistiken mycket viktig, men de här journalisterna. Att de ska vara överallt. Med sitt pseudorepresentantskap och sin falska självbild och distans.
Folket vill hellre fylla sina debattsoffor med undersköterskor. Informeras av expertpaneler bestående av några som har verklig kunskap.
Nu börjar folket känna sig som en aktiv allmänhet.
De undrar om det är något fel med att skriva reportage och artiklar anonymt eller under pseudonym. Det gick ju utmärkt för sisådär femtio år sedan.
Dessutom skulle ju kostnaderna för att producera journalistiken sjunka när man kan bortse från att smeka journalisternas egon med magnifika månadslöner och bildbylines.
Folket vill inte lyssna på röster, folket vill lyssna på vad rösterna har att säga.
Att det är viktigt att rösterna finns är något som folket upplever att det bara är de journalister som är rösterna som hävdar. Med emfas.