NÄSTA GENERATION MÅSTE SKÄRPA SIG!

Bryter arbetet med framtiden för sen lunch. Och sen måste jag bryta lunchen för mer framtid!
Orimligt.
Kan någon ringa någons ättlingar?

Att komma för sent och parkera på sniskan här i samtiden är den värsta styggelsen.
Att vara uppriktig. Och ful. Eller enbart estetisk. Bland alla självromaner.

Bränn realiteterna, relativismen, rötterna och referenserna. Kasta er mot marken. Blöd!

För inte ska väl vi, som bara lever just nu, behöva sköta allt?
Orimligt.

a-friend’s-goodbye

Auktoritet är härligt, tycker svenskarna.

Mr Wigmannen har lagt märke till en sak. Och han är inte ensam.
De senaste åren har det dykt upp en mängd journalister i litteraturen, då främst som författare och i huvudsak inom kriminallitteraturen.
Nå, mr Wigmannen undrar vad de gör i litteraturen och hur det går för dem.
Kommersiellt vet ju alla att det går lysande, vilket nog är bra – om det totala antalet lästa böcker ökar så ökar ju alla sorters böcker. Gott så.
När mr Wigmannen går in i böckernas värld, hur ser det då ut?
I journalistlitteraturen (ja, det borde vara en egen genre) finns ett berättande baserat på självsäkerhet, trots att själva historien och, allra oftast, språket inte ger täckning för denna attityd. Flertalet av dessas böcker är dominant skriva, med en slags auktoritet. 

Fel sorts auktoritet.
Hur mr Wigmannen än letar så ser han inga spår av den naturliga auktoritet som en långt gången författare har. Den auktoritet som gör att man kan skriva om vad som helst, hur som helst.
Nej, vad mr Wigmannen ser är en tillvand och fjompig auktoritet som man skaffat sig under lång, hård tjänst inom journalistiken. En auktoritet i berättandet – såhär var det, såhär ska du tycka om det – som täckning för obefintliga bevis, som ytan som döljer tomheten, som införsäljning – ja, auktoriteten som ett slags retorisk grupptrycksstil helt enkelt.
Mr Wigmannen undrar vad denna journaliststil kommer ifrån.
Så här verkar det ha gått till.
Krass kommersialism och en hejdlös romantisk längtan efter självvald bottenkänning, sprutande pratminus och låtsad betydelse har fått en oäkting i detta språk och den tankeverksamhet det uttrycker, avsett att svänga och dansa men som alltid slutar i ett krampaktigt vit mans överbett.

Denna stil har så gott som alla moderna journalister och den ser kanske ut att passa utmärkt för vissa litterära genrer men passar egentligen inte några litteraturläsare. 

Det verkar läckert, det lovar gott men har ingen bäring, vi kommer aldrig bortom. Och ja, försök själva läsa en dagstidning rakt igenom – det är ju ingen litterär upplevelse precis. (Och det ska det kanske inte vara heller.) 

Det är spännande, ibland lärorikt, skrämmande, roligt, hjärtskärande, upprörande – på det hela ett stort känsloregister. Men när det handlar om att ge dessa begynnelsekänslor en fnurra, att visa att det under dem finns lite mer då står sig journalistiken oftast slätt. 

Visst kan det hellånga berättande reportaget fördjupa och göra en förlorad men de är ändå ute efter att gå bara en enda väg, hela vägen. Inte villa sig bort och täcka hela kartan eller kanske trolla bort den. Vågar inte vara i värmen som man hittar om man vågar. 

Efter ett tag blir man som läsare lämnad, kall. Avriven.

Hursomhelst vill mr Wigmannen bara säga – fortsätt. Skriv gärna fler journalistböcker, kära journalister. Det kommer att leda någonvart. Kanske till en ny sorts storverk. Men vad mr Wigmannen verkligen vill se är en kvällstidning gjord av poeter.

Vart ska alla ungdomar få plats när föräldrarna tar plats på stan?

Nästan alla hem är tomma.
Ungdomarna är på stan och föräldrarna har tröttnat på att oroa sig. De har följt efter.
Tjyvarna är urglada. Allt är lättsnott och inga vittnen finns det.
Det är bara kul till en början, men snart upptäcker de att det inte finns några som köper deras grejer på Blocket längre.

På stan är det också kul till en början.
Alla möts och det blir en härligt osvensk, karnevalliknande stämning.
Så mycket färger – ungdomarna med rödprickiga ansikten och föräldrarna i de där gula jackorna.
Men sen blir det trångt och otrevligt.
De äldre, som säger att de faktiskt har betalt för allt det här som finns i staden med skattemedel, tycker att de har lite mer rätt att sitta på bänkarna, sno folkölen ur butikshyllorna,  gråta ut hos busschaufförerna, sova på hamburgerrestaurangerna.

Ingen vill gå. Ingen vill ta ett steg tillbaks.
Det dröjer bara ett par veckor innan den första familjen åker hem och hämtar lite möbler, katten och några bilder på släkten för att sen ställa grejerna i sitt favoritgathörn.
Och fan ta den som vågar sig dit.
Det tar inte lång tid innan gatorna är bebodda och generationsklyftorna är nedbitna.

Det finns några som inte har barn och de slår ut väggarna till grannarnas tomma lägenheter och får gigantiska våningar och allt de hittar, som tjyvarna lämnat, gör de till sitt. Det är bra, för sakerna måste ju komma till användning.
Onödigt vore det väl annars?

Det är en konst att vara vilse. Och alla vill bara ha billiga kopior.