Vi är mycket noggranna med vår faktaförvrängning.

Någon med ett fågelliknande namn har skrivit om en skola som har förbjudit ordet skola.
Skolan ersätter tre äldre skolor i området och vill kalla sig ”en plats för lärande”. Ordet ”skola” upplevs av många föräldrar i området som negativ.
Inga klockor ringer in till lektionerna. Alla dörrar är öppna.

För trettio år sen gavs det ut hälften så många böcker som idag. Det finns mindre lyrik, bara hälften så många svenska romaner och färre översatta romaner.

Men det ges ut tio gånger så många kokböcker.

Tungan har vunnit över talet.

Svalget över stämbanden.

Borden över orden.

På ytan ser allting bättre ut, inunder finns numera bara svärta.

Och kanske smakar vantrivsel gott.

Inget bra kommer ur väl fungerande system.
 Uppbrott kräver per definition motstånd.

Kanske ingen saknar dikter och romaner?
 Vi har ju reklam och tv-serier.
Och dagstidningar.

Den där dagen per månad som man kan spara med hjälp av ett bokföringsprogram, vad ska den få för namn?
Passar den bäst mellan tisdag och onsdag eller kan man sprida ut den jämnt över hela veckan, som ett lager leverpastej?
Vem ska jag tala med om detta?
Var kan jag rösta?
Nej, jag måste nog äta upp det här, som allt annat jag gjort och fått lov att ångra.

 

 

 

Peka framåt, tänka inåt, hoppa bakåt.

Svar kan regna bort. Insikter städas ut. Lösningar torkas av. Ansvar putsas upp.
Dessa möjligheter, och i framtiden fri parkering, verkar driva oss framåt. 
Oss, det vill säga, vi. Vilket betyder inte-de.

Vad vi säger och hur är en kniv.
Samhället är en deg som som jäser ihop under natten och skärs med denna kniv i bakbara bitar framåt morgonen.
Sedan handlar allt, som vanligt, om tempo.
För du ska äta.
Äta landskap, flera århundraden.
Äta rester av industrier och hundratals händers arbete.
Äta svett och jord och aktier och verktyg.
Fotsteg. Under vart och ett av dem, miljontals andra.
Det som är gammalt är något som har fungerat. Det överlevde, det åldrades. Men sedan dog det. Det blev FÖR gammalt, det slutade leva. Det fungerade inte längre. Men kanske kan det, för det har ju fungerat förut.
Logiken är en opålitlig partner. En förförisk lögnare. Logik har ingen doft, ingen historia. Rationaliteten som följer har inget hjärta.
Alla försök att återupprepa ett litet, lyckat misstag i stor skala leder till försvinnanden. Kanske inte för alltid, men ur det stora. Ur det allmänna.
Man sipprar ner i jorden, in i benen. Upp i regnen.
Glöm inte att skratta när du äter, när jag gräver.

 

 

Allt jag gör tillhör inte mig.

Mr Wigmannen gör en engångsfil som exploderar om fem sekunder.
Mr Wigmannen skickar engångsfrukostar i hemliga flingpaket.
Mr Wigmannen har spionbrevlådor där hans bilder och texter bor.
Mr Wigmannen sätter upp sina tavlor i skogen där ingen kan se dem utom dem som han tar dit.
De får betala för resan och de har ögonbindel på sig hela tiden.
De jävlarna.
Mr Wigmannen stjäl deras plånböcker och ställer ut pengarna.
Mr Wigmannen hoppar upp från en kopierad landbit men landar inte. Den som kopierade marken klantade sig och det blev en bug i koden.
(Kanske var vi, eller, som man säger, de, inte tillräckligt många?)

Mr Wigmannen gör hemligheter.
Men det är svårt att bli älskad.
Mr Wigmannen tror på det enskilda samtalet.
Du sjunger för honom och han ryser.
Men ibland vill han åt känslan att han delar något med tusentals andra.
Så mr Wigmannen gör allmänheter.
Mr Wigmannen skriver ett brev där han ber dig om engångsöron.
Lilla guldfisk. 

silly-sounds-vol1