RAMEN ÄR TOM OCH SPIKEN VARM.

Tiden flyr flimrande fram på skärmen här.
Du kanske inte ser texten?
Den som du brukade kunna läsa under?
Kanske hjärnan behöver läsglasögon, med snodd.
För att kapaciteten inte räcker för att förstå hur ett ögonblick kan ta sådan tid på sig att bli till.
Många gånger har tillfällen som detta glidit ur dina händer. Och det som var kvar från dagen drev bort.
Som när cigaretten växte för varje andetag. Att glöden blinkade till och dog – hurra. Röken drogs in och förpackades. En varningstext blev ett forskningsresultat.
Som vin blir vatten och whisky blir säd och is. När tomaten går från burk till stam.
Vi vänder på förloppet, så kanske vi kommer ända fram. 

Dina oskuldsfulla ögon ser saker som mina inte kan.
Som att det inte är så många som bryr sig om lycka. Och att det är så att den som läser äger sin värld.
I den sortens verklighet behövs bara fantasi och instinkt, inte logik.
Där räcker det inte att vara snäll. Och ingen intresserar sig för vin.
Där är ett vanligt liv ingen berättelse.
Men jag måste fråga om du också ser mat som en livsform.
Om du tycker att ordagrant är hur livet bör levas.
Vi vet att djurs läte endast uttrycker smärta.
Och att det mesta vi ser är slitet och haltar svårt.
Ögonen ligger långt efter världen.

De små jävla djuren får alltid sympati.

De säger:
Om du blir sjuk ska du få prata med
någon i telefon samma dag.
Du kan ringa din central.

De säger:
Om du får veta att du behöver träffa en man
ska du få tid inom en vecka.
Om du behöver hjälp med det
ska du få en tid inom tre månader.

De säger:
Om du själv ringer till någon
så räknas tre månader från den dagen
en specialist meddelar
att du ska få veta om du behöver behandling
inom tre månader.

De säger:
Om du blir sjuk
ska du ringa de vanliga.
På torsdagar, helger, kvällar och nätter
ska du inte ringa.
Då säger personalen till
om du behöver något.

De säger:
Om du har fått tid
har du rätt att få tillbaka räkningen du betalade
men du ska ändå få det du beställt.
Men då måste du säga till direkt
fast inte på mottagningen.

De säger:
Om någon tror att du kan dö
inom två veckor efter en remiss som du beställt tid till
ska du beställa tid.
Barn ska inte vänta mer än två dagar.

De säger:
Du måste också betala en avgift för att få räkningen.

De säger:
Du har rätt att åka till ett annat landsting
om det finns plats där
men du får själv betala resan dit.

De säger:
Du kan inte själv välja var på kroppen
du ska få särskild specialisthjälp
till exempel befruktning med provrör
eller operation mot fetma.

De säger:
Du har rätt att låsa din journal
utom i särskilda fall
när någon annan har nyckeln.

De säger:
Telefonnumret hittar du i telefonkatalogen.


De säger:
Du som inte förstår svenska
ska säga till före besöket om du vill ha hjälp.
Folkservicen är gratis.

De säger:
Du kan inte kräva att få en viss hjälp
om du inte tror att det behövs.

De säger:
Ring till de vanliga
om du får besvär.
Om ingen svarar
så kan du hitta numret
på internet.
Ring 112 om du inte kommer fram.

De säger egentligen:
Vi har blandat en cocktail på kärlek och hot. Svep den. Ge upp.

De säger egentligen:
Makten vill få dig att göra något du egentligen inte vill eller behöver.
Vi delar makten över beslutet.
Någon annan häruppe har makten över dagordningen.

Jag säger:
Jag har makten över tanken.
Och makten över känslan har barnen.
Och de små jävla djuren.

Allan Edwall eller När du öppnar ditt lönekuvert.

En fiol först. Kanske något ledsam, i alla fall inte kvick och glad. Sen en klarinett. Kanske ett dragspel. Foten stampar takten.
Melodin och harmonierna är bekanta. De startar en skälvning i din månghundraåriga magtrakt. Rester av jordiga smaker i munnen och knogarna glöder fast du aldrig slagits.
Du blir en bonde. Kanske en handelsman. Valkarna växer i händerna medan snoan eller polskan drar vidare genom dina inre bygder.
Ett hus du byggt, en väg du lagt.
Du ska aldrig bli nöjd.

Mjuka toner blandar sig med ditt hår. Lamporna släcks.
Du dricker en kopp allvar om kvällen.
Inte ska du glömma dina rötter. Och inte heller vara rädd att trängas. Kanske allt går framåt, dag för dag. En bild du köpt, en teve du slagit av. Stövlarna tål inte golvet du har.
I hallen sover hatt och handskar under kravbrev och reklam.
Du ska aldrig bli nöjd.

Knip ihop ögonen. Det är inte mörkt nog. Det är flera meter dit men rektangeln däruppe är så ljus.
Inga kläder har du. Flera par ögon tittar på dig. På en brits blir allt så enkelt. Allt kommer så nära.
En liten fågel pickar din hårbotten.
Det ska växa i dig. En ny tid, med nya dimmor.
Det är förstås inget att gråta för. Det kallas för utveckling. Som man avtalar om.
Du ska aldrig bli nöjd.

 

my-mime

Det får plats mer i ditt ansikte.

En näsa till?
Nej, snarare en mun med kraftigare tänder och tryggad salivförsörjning.
Ingen kan väl ha undgått att kutymen och konjunkturen har deklarerat att det är dags att bli mer enkelspåriga konsumenter. 

En sort. Lasta in. Kör på. Rakt fram. Svensk kombi.
Men det är ju svängen därborta, efter kullen, som vi måste fundera på.

Då när vi vaknar nybakta och medhårsstrukna.
Och mycket kommer att påstås vara personliga varianter av saker som vi inte visste att vi bara måste ha.
Som vanligt kommer ingenting att ha förändrats.
Bara förfinats eller förorenats, beroende på läggning.
Det kommer att finnas ohyggligt specifik säsongsketchup, som sillketchup.
Lakritsketchup.
Frukostketchup.
Fiberketchup.
Träningsketchup.
Shake-a-chup – blanda dina egna favoritingredienser.
Mellanketchup.

Möjligheterna är oändliga.
Och medan jag utan att tveka och med lätthet hittar på och skriver ner allt detta om ketchup, så slår folk ihjäl varandra. Människor förälskar sig och motälskar sig. Avunden består. Ingenting förändras.
Som vanligt.
Det är du som har ketchupen, inte jag.
Skicka flaskan, annars får du på käften.

a-face-we-need
 

Det måste vara något fel på verkligheten.

Det snöar.

Valfriheten dog idag.
Begravningskostnaden var endast några miljarder.
Några hurrade, en del andra stod rådvilla med mössan i hand och rabblade räntesatser.
Själv var jag varken överraskad eller besviken.
Jag står vid hålet, på tillfälligt besök.
Alla undersökningar hade visat att med en lågkaloridiet på krediter och valutor var det i det närmaste ödesbestämt att hannen skulle bli skadligt aggressiv.
Men från och med idag är läget ett annat.
Det gick fort.
Vi lever nu, sedan bara några minuter, i matriarkala flockar där honorna samarbetar för att låta hannarna tro att de själva bestämmer.
Men det finns undantag.
Som inte bekräftar några som helst regler.

En båge av sjukdom böjer kroppen.
Hitta hem hitta hit hitta rätt.

Det finns några som aldrig passar någonstans.
De gödselsmarta. De rullskidsbundna. De insiktsberusade.
De är förresten inga de.
Inte heller några jag.
Och framförallt inte ett vi.
Allt kan inte räknas och beskrivas i diagram. I förhållanden och mängder eller storheter.
Ingen av ”dem” är här.
Därför gör det ont i det skrivna ordet.

Jag hoppar ner i hålet och lägger mig bredvid dem som ligger där. Jag puttar undan herr Rosenberg, som inte vill flytta på sig precis. Han har ju trots allt plats på första parkett, närkontakt liket. Men han ger sig. Har sagt sitt.
Jag rullar intill och viskar varma ord om samarbete och medkänsla i ett frostnupet öra.
Det spelar ingen roll, det vet jag, det är för sent. Men det måste ändå sägas – att man inte kan vara sitt eget studieobjekt. Sin egen alarmklocka. Sin egen kraftkälla.
Eller rättare sagt, det går.
Men inte om man måste upptäcka något, för då ser man det man vill se.
Och inte om man måste väckas, för då drämmer man näven i sig själv, muttrar lite och somnar om.
Och inte om man måste orka ta sig ur ett djupt, djupt hål, för då drar man hellre ur proppen i botten och sugs ut.
Genom att spjärna med armar och ben mot de jordiga kanterna håller vi oss kvar, Göran och jag.
Sen kravlar vi upp.
Vi tror att vi gjort något meningsfullt. Det känns så. Det känns bra. Kanske avslöjat något eller upplyst någon.
Men det är bara som vi tror.
Flocken är redan mätt.
Flocken är varm.
Flocken är trygg.
Flockens barn leker.
Och Göran och jag, det är som om vi smäller upp dörrarna och rusar in i ett rum fullt med folk och jublar och ber alla lyssna för vi har något fantastiskt att berätta.
Men när de tittar på oss och vi på dem, så inser vi att vi gått fel.
Att vi glömt.
Så vi går tillbaka till Omoderna museet och lägger oss på varsitt podium, rättar till det fastnålade anslaget med objektsbeskrivningen och sätter försiktigt glaskupan på sin plats.
I morgon skulle visst niorna från Hallundskolan komma på besök.

Vi förekommer flitigt i ditt förflutna.

I morgon kanske du har alla tankar tänkta mellan 1050 och 2050 i fickan. Som om det skulle vara värt nåt. Trots allt återstår massor av år.
Det gör att bakgrunden skakar under fötterna och att det ekar ödsligt i det elektroniska kvarteret. Besökarna skakar på sina dåliga leksaker.
Alla har t-tröjor med löjliga pengabuntar på.
Solen lyser genom elektroniken.
Jag ser mig om, jag vill vara först på plats.
Det finns inte längre kvar några känslomässiga värden i kontakten mellan just dig och just mig.
För allt bra kopieras. Vi behöver inte varandra, i alla fall inte just de här versionerna.
Ogräsrötterna bör hyllas för sitt arbete.
De är världens mest betydelsefulla fans. Deras idol har artistnamnet total valfrihet. Till och från vadsomhelst.
Inga historier förvånar dem, de är vana att betrakta sig som något man ger bort och passar på att hänge sig under en helgvistelse.
De firar att de kan förvanskas och utnyttjas.
Ett traditionellt, analogt marknadsstånd där vilka sanningar som helst är till salu hela tiden, väcker tanken på vad man kan ta betalt för idag.
Lättsvalda faktarutor?
Total och omedelbar anpassning till den rådande smaken?
Tillgång till autentisk smärta, riktig kärlek, kladdiga kyssar?
Kroppar som hjälper varandra med de basala behoven?
Allt som var gammalt och vanligt framstår nu som exotiskt och anmärkningsvärt.
Och jag varnade dig för att utbilda dig.
Jag varnade dig för att sluta äta.
Jag varnade för att köpa chinos.
Jag varnade dig för att skaffa myspace-konto.
Jag varnade dig.
Det gjorde jag ju.
Varmrätterna kommer att bli bättre, budgetarna maffigare, logiken finare, medmänniskoabbonemangen mer lättillgängliga. 

Slå bakut mot din kropps drivmedelskostnader, häll en kanna kallt socker över hela din livslängd.

Texten skrivs alltid bakifrån.

us-why

Min första förvåning.

Du står mitt framför min självbild och tittar nyfiket in.
Ska vi byta plats?
Kom upp på stegen. Det handlar bara om trettiofem snabba steg. Sen ska du se.
Jag är tretusen män i raka led för bra länge sen.
Och där nere på gatan är jag en som är på väg hem, lite vinglig redan på eftermiddagen.
På andra sidan gatan är jag en med darrig hand som har tagit fel nyckelknippa och som lät dörren slå igen bakom sig och som har tusenlapparna fladdrande i portmonnän.
Där borta vid korsningen är jag en som pekar och tvekar.
I kassakön i affären är jag både den som försöker plocka bort en vara här och en vara där för att jag har lite för lite pengar med mig men jag är också den lite längre bak i kön som får den första i en lång rad av mikroskopiska hjärtattacker.
På jobbet är jag både den som anklagas för att ha struntat i personalfikan förra onsdagen och den som oförstående, hånleendes, hör på.
Jag är också den som är lite slarvig när jag rengör sitsarna på mitt eget vårdhem.
Det visar sig att jag till råga på allt lämnar mig själv ensam en hel dag under tiden som jag är tvungen att gå till mitt dåligt betalda svartarbete.
Jag är en 60-årig kvinna som en dag inser att jag och mina likar är de som verkligen dikterar förutsättningarna i det här samhället.
Jag är tolv år men mentalt på mitt tjugoförsta, den ende ansvarige i alkoholistens vardag.
Jag är alltför små skor i en offentlig sektor.
Jag är en full papperskorg på en provtagning.

Det trodde jag inte.

Vidare.
Att baka pizza gör mig tydligen tårögd, det är någon form av allergi men jag har ju satsat alla mina pengar på en ny ugn och måste fortsätta.
Och där jag ligger på stranden en av de första riktigt varma junidagarna så verkar det vara så att solen bjuder ut mig till var och en som vill titta.
Ingen varnade mig. 

Dagens arbete är inställt.

Ingen kommer till jobbet idag.

Det är väl helt enkelt inte läge.
Folk är väl trötta.
Eller sura på sin arbetsgivare.
Folk kanske inte ville ha mer pengar, de kanske hade fullt upp med att ta hand om de pengar som de redan hade.
Eller så kanske de tänker att någon annan kunde få pröva deras jobb idag.
Rimliga anledningar och fina tankar allihop.
En del har säkert sjuka barn. Eller föräldrar.
Några försökte säkert ta sig till jobbet tidigt i morse men eftersom bussarna inte gick, så kom de aldrig iväg.
En jag träffade hade försökt ringa till sitt jobb för att säga att han blev sen men det var ingen som svarade, så han struntade i att gå dit.
Man kan kanske tycka att det var att göra det lite väl lätt för sig.
En som bara hade försovit sig lite upptäckte att det plötsligt blev väldigt kallt hemma, ja det var ju ingen som jobbade på värmeverket heller och där hade en packning spruckit och maskinhallen hade fyllts med hett fjärrvärmevatten som slog ut styrcentralen, så han som bara försov sig blev tvungen att hugga ved och elda.
Det var en mamma som skulle sticka ut och köpa lite mjölk till frukosten men det var ju inte öppet någonstans så hon fick åka hem och hitta på något annat. Barnen gillade inte gröt utan mjölk och det blev så mycket bråk om maten att alla bara gick och la sig igen.
Nils-Johan Abrahamsson, ursprungligen från Bjärred men numera bosatt i Vansbro, skulle köra på kundbesök i Alvesta. På vägen tog bensinen slut och han skulle tanka. Han skruvade av tanklocket och satte i munstycket och skulle sen trycka för att betala i kassan men det gick inte. Dörren var låst och det var släckt. Han försökte ringa ett servicenummer men det gick inte ens fram nån signal.
Och killen som normalt sett står med Korvotek-vagnen på torget i Motala fick inte upp garagedörren, det stod en annan bil i vägen.

Sista dansen.

En penna i handen, locket på. Handen skakar och viftar pennan. Sänker sedan pennans ena ände, inte spetsen, mot bordsytan. Först långsamt och darrigt, ovan vid den utdragna rörelsen, och gradvis allt långsammare tills man inte upplever att pennan möter bordet. Och om man inte märkte när pennan träffade bordet, skulle den fortsätta genom bordet då?

Var man än ser syns mest omoraliska handlingar. Rå egoism. Men det måste vara en kollektiv överslagshandling att sträva efter utslagning, hårdare tag, mer övervakning, djupare kontroll och utökad professionalitet på alla plan. Nåja, på nästa alla plan.

Att gråta, att skratta, att smycka blir allt mer värt och allt svårare att göra – det är så få som vet hur man gör.

OK, gråten börjar långsamt, lite ryckigt och otränat, som pennans väg mot bordet. Det är bara en som gråter, eller låtsas, men det spelar egentligen ingen roll. Känslan såhär i början är att det är manifestationen som är det viktiga, inte känslan eller upplevelsen eller reaktionen som det leder till det fysiska uttrycket.

Gråten är sporadisk, kluckig. Prövar olika vägar i öron-näsa-hals-regionen. Snörvlar först utåt samtidigt som ett hickande kompletterar. Hela tiden med små åtbörder och låg volym.

Sedan följer inandningsgråten, där snor dras, in tårarna sugs tillbaka in i tårkanalerna, lungorna fylls. Nu rycker det i ryggen sett bakifrån, på ett välbekant sätt. I detta kan de flesta stämma in, i rörelsen med hela kroppen är det lätt att följa med och ljuden är  nu också lätta att kopiera.

Efter det en stilla ordlös klagan, ett jämmer. Ett ”nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejenjenjnej” som går i pulser, skjuts upp och faller ner. Det blir en kör med samlad, dov styrka.

Nu börjar någon gråta på riktigt. Kanske väckte hela situationen och ritualen en gammal känsla till liv. Och det är tydligt hur den här gråten är personlig, egen och självupplevd. Det är en vuxen människa som gråter men gråten är en nioårings och det den uttrycker är en blandning av förvirring, anklagelse och en saknad som väckts redan innan frånvaron blev ett faktum. Det är en vilsen, uppmärksamhetstörstande gråt som söker en förklaring.

Det är en gråt som sker inför någon, kanske på väg bort från någon annan, med avsiktligt långsamma steg. Ja, med nästan parodiskt släpande fötter. Men ställd mot den andra, mer allmänna gråten blir nioåringstårarna och de bifogade frysningarna och hickningarna plötsligt övertygande. De drabbar i magtrakten och skapar igenkänning. De verkar också på ett omsorgsplan. Denna person vill man trösta och skydda. Det andra kunde man bara iaktta, ja kanske njuta av.

Barnets gråt ur en vuxen kropp är allas gråt och därför lätt att gilla. Och just när leenden börjar blandas med tårarna, utbrister en för de flesta obekant gråt. Den tar sin början i ryggslutet, nära anus. Den innehåller en upplevelse av balansbrist och oerhörd tomhet och meningslöshet. Det är en gråt i panik. En gråt för den som plötsligt vaknar och finner sig vara helt ensam. Som förlorat allt. Vars barn och familj tagits bort under natten. Som ser sig själv och upptäcker ingenting. Som varit tvungen att ge sig av.

Denna gråt tystnar aldrig, fastän den ofta inte hörs. Denna gråt tar man med sig över gränser, in i trånga rum, där man sover på golvet, på tunna madrasser med tio stycken okända.

Kanske kan det också vara en gråt från den som gav sitt barn till närmsta famn, inför hotet om att bli arresterad. Men som efter några veckor blir frisläppt och ingenting vet. Men den gråten är annorlunda.

Den är mer stillsam. Inte uppgiven utan tvärtom. I den är det hoppet och längtan och tron som gör ont. Alla möjligheter och alla uppslag till lösningar som gör sig gällande. 

Den här stillsamma gråten är en böljande, plaskande underton till den panikfyllda.

Och de båda visar sig ofta där marken är dammig och grusig. Där det är varmt och där det är tradition att dölja sitt randiga ansikte.

De flesta känner inte igen den här gråten, har kanske bara sett den på tv, i starkt dramatiserad form.

Den gråt som de flesta är bekanta med är istället den tillbakahållna, knogarna mellan tänderna-gråten.

Den som stockar sig. Som har glömt hur den ska springa fram. Som handlar mer om magen och dåligt samvete. Som är ytterst självmedveten och socialt anpassad. Som undrar om det är okej att gråta nu. En sanktionerad gråt. En gråt med månadslön. Med två bilar och banklån.

En gråt för tvättstugor och kundvagnsparkeringar. En gråt för bilköer och tomma trapphus, mitt i steget.

Denna gråt kan på håll te sig oangelägen, vardagligt verkningslös. De som gråter denna gråt är oftast oförberedda. De har inte upplevt den förut i sitt liv. Det som kunde väckt den har smusslats undan och de har skyddats ifrån den. Det är en mycket modern, västerländsk gråt.

Kraften i den här gråten är mycket överraskande. Den slår oftast sönder vanliga liv. Men bara för att den som gråter ska finna att ingenting viktigt egentligt gått förlorat på grund av gråten utan att förlusten skett långt tidigare. Och det blir ännu en anledning att gråta.

Det måste vara en slags tvätt. Det finns ingen annan förklaring. Klappträ och brännhett vatten.

Gnugga mot en bucklig plåt i iskallt bäckavatten tills nagelbanden spricker och färgar lakanen.

Och man andas ut, stötvis, det studsar mot gommen och läpparna. Drar in luft djupt, genom näsborrarna, så att bröstet höjer sig. Rätar på nacken. Blinkar. Ser sig omkring. Och går sin väg.

Alla andra följer så småningom efter.