Ett förskott på godnatt.

Det är sällan något är helt nytt. Och är det det, så får det inte vara det särskilt länge. Det ställs prövande bredvid olika saker för att vi ska kunna förstå vad det liknar, och därmed vad det får lov att att vara.

En dans i en lada, ett svårt val mellan att sitta ner på lite kaffe eller ta en bulle till i ensamhet, en obegriplig lust att bryta av lillfingret på en nära släkting.

Det är hormoner, säger vi. Äsch, det är åldern, säger vi. Nej men det är helt normalt, säger vi.

Inget att bry sig om, för lite sömn bara, säger vi. Vårt fel, säger vi. Gör inte så. Säger vi. Egentligen.

Fastknuten är det svårt att gå vidare, växa och bli sig själv och allt det där andra som så ofta hoppas på. Vara snygg, inte vacker. Känna sig fri, inte vara det. Lyckad, inte lycklig. Vara, bliva, skall. Voff.

Det finns ingen anledning lägga sig ner och rulla runt på marken när man kan slå volter uppe i luften. Omsorg och hänsyn, respekt och solidaritet. De orden handlar inte om att vända sig bort och ner från möjligheter. Om självutplåning. De handlar om att alltid sträcka sig till den som behöver, till och från de nivåer som är möjliga. Inte jämföra. Inte trycka ner. Inte hålla tillbaks, utan att ge.

Bajspredikan, första strofen.

long-cong

 

Det är inte roligt det ska vara.

Alla gamla drömmar får barn. Ljusa bilder blir fler. Juldagar. Sommarnätter. Portkoder. Trappuppgångar. Proteinprodukterna svävar omkring i luften och landar mellan två som tycks förtjäna det. Nu i en sydlig stadsdel, bland bönder och skåningar. Med hästsvans och ätstörning. Det kommer att gå bra, det där.

Tills jobbet visar sig meningslöst. För sin egen skull finns man inte, det är den eviga och ständigt på nytt omtumlande insikten.

Bli fler. Bli mer. Sänk garden. Tacka för livsknockouten. Fyll fyrti. Fyll tretti. Fyll tjugi. Fyll på. Närma dig ditt förflutna, alla dina erfarenheter och de där känslorna i kistan, med stor försiktighet.

För även om, som sagt, allt verkar orört från ditt håll, så tänk dig för. Hur stor är chansen att alla andra stått still när du kastat dig framåt, bakåt, uppåt och åt sidan?

Alla unga är gamla. Penseln blir bredare för varje dag. Det blir lättare att gråta. Lättare att våga. Mer att förlora men mindre att vara rädd för. Mjukare byxor i ett halvår. Intensiv omställning av matvanorna. Klockan styr ett tag. Sedan den nya vanan som efter flera år fortfarande känns så obekant att det inte går att ta in att det är du som upprepar alla handlingar, spikar alla momenten i rutinerna.

Det verkar osannolikt att det är du som har de här grälen. Som ser ut så här. Tycker sådär. En smaltänkt, korvtjock konsumtionskooperativkonservativ.

Mönstren går i dagen och modet når en all-time low. Att vara sina förfäder är en instinkt som luktar rätt så illa i vissa salonger, speciellt där man allra helst vill vistas.

Skönt att vara fler. Skönt att stå sida vid sida. Skönt att gå längs vägen bort. Skönt att tänka själv. Skönt att inte skoja mer.

Det är inte roligt det ska vara.

up-on-a-pole

TURISTBEKÄMPNING

I brytningstider, stora som små, börjar allt om. När kulisserna växlar sker två saker; först ett slut stämt i moll men med en jubelklang som crescendo. Därefter följer en urscen, en startpunkt. En dörr slås upp, en bil startar, en mur rivs, någon andas ut en sista gång.

Då vet man att det är dags att återupprepa alla misstag. Upprepning är en förutsättning för anpassning till det nya läget, efter urscenen, och för att stå ut måste alla tidigare felskär, förbrytelser och skampunkter raderas.

De måste bort för de utgör också en större lockelse för människor och natur med en dragning åt det bombastiska, det storslagna och hänryckande.

Ingen lider som nybörjare av att minnas. Det gör ont. Det gör ont för att det verkar som om vi redan lärt oss. För tidigt, för enkelt. Linjerna rätas ut, livet blir en smal stig. Vältrampad och lätt att gå. Alltför.

En del säger att lättja är typiskt för människan men det är fel. Hårt arbete, med en slagsida åt självspäkelse är mer vårt valda vis. Och som en pockande puls – idén om det unika. Det är känslan av just nu, just här och just jag som förför.

Allt sker om och om igen. Folkmord följer på folkmord. Kärleksvek i ändlös följd. Småningom sker allt i samstämmighet, med en viss rytm och det är möjligt för två att i exakt likadant sinnesläge att mötas.

När spegeleffekten är total, och det ena egot kan bytas mot det andra, först då förmår vi vika in på stigen. När man ger upp sig själv känns stigen sval under brända fötter. Då verkar den skön. Och kort. Men den tar aldrig slut.

Spotta ut det med tandkrämen.

 

Vi blir ofta främmande för varandra och därmed anstränger vi oss alldeles för hårt.
Vi söker kanske mera varandras gillande än allmänhetens.
Genom anpassningen följer vi vår givna miljö och därmed skapas en igenkänning.

Det är ju han, den där. Lätt förutsägbar och enkel att styra.
Han är ju den, det är rätt ut sagt enkelt men svårt.

Finns han till för organisationer? Finns jag till för den här generationen?

Eller är frågan ställd ur fel perspektiv? Kan jag glömma bort mig själv och sätta mig på mitt sekels stol och blicka ut över mänskligheten? Det känns svårt i en tid när blygsamhet och skamlöshet samtidigt är dygder. När skuld sägs vara ofarligt och ansvar smakar så illa att man spottar ut det med tandkrämen.

Ofta tar man till praktiska argument när den djupare tanken inte går att förklara.

Jo, du förstår, jag har lite klena tänder. Eller – jag har inte tid just nu.

Landsortsremix.

 

Mitt finger följer hustak och fasader. En darrig linje som beskriver oväntade samband och tvungna följder. Sprick, lilla vattenrör, i väggen där!

Mina händer håller i asfalten, bär upp hela gatan. Fast bara en liten stund. Sen ser det ut som ett fall.

Mina axlar lutar sig mot luften. Och mitt bakhuvud har vecklat ut sig till en färgglad affisch.

Mina fötter har rymt från sina skor. Mina liknelser har fastnat i tullen.

Det borde vara väldigt enkelt att säga vad jag gillar och inte. Hur jag hellre skulle vilja göra. Varför jag inte gör det.

Det är så väldigt klart och tydligt när man inte gör något. Eller att man gör fel. Men alla rätt man gör, de syns ju inte. Den ena vågskålen är alltid en cykelhjälm.

Om jag bodde i Stockholm, skulle jag vilja flytta därifrån. Fast först äta ännu en middag med mina bästa vänner. Och sen en teaterföreställning. Och sen gå ut med soporna.

Om jag bodde vid havet, skulle jag vilja bada. Men först laga lunch och sedan planera fisket. Och ringa till telefonbolaget.

Om jag bodde i Spanien, skulle jag vilja gå i shorts. Fast först sova middag. Och sen vara ute hela natten. Och sen gå med mitt barn till skolan. Och sen ljuga för myndigheterna. Och sen dricka äckligt kaffe. Och sen längta hem.

Om jag snubblade på min vardag jämt och ständigt, skulle jag vilja ha kvar den ändå. Precis som den är. Ouppfyllda drömmar. Tråkiga rutiner. Fula hus. Den är ju här.

Jag ritar av den i realtid. Jag sjunger den vid varje tag med trampan. Jag lägger den i ryggsäcken. Jag skyddar den med kompost.

En smekning över bildens yta känns på långt håll. Den syns från andra sidan stan. Jag tänker på dig nu, i ditt regnställ. Vid ditt konferensbord. Jag tar min trubbigaste penna och skriver ner det här.

duno

 

Fakta: de viktigaste utländska marknaderna för kreativa människor.

 

1. Tyskland. Den utan konkurrens viktigaste marknaden. Högsta förskott för en enskild person hittills: tre miljoner kronor. Standardförskott: 100 000 kronor.

2. Norge och Danmark. Trogna köpare av svenskar, finnar och tyskar. Förskotten i Norge är något högre än i Danmark, som för tillfället har en nedgång i försäljningen. ”Normalförskott”: 30 000 kronor. Ett toppförskott för förväntad bästpresterare har på senare tid hamnat på summor mellan 100 000- 200 000 kronor. Här är förskotten stigande.

Danmark har i snitt lägre förskott, 20 000-25 000 kronor och inte så höga toppnoteringar på förskott som i Norge.

3. Finland.

4. Holland.

5. USA och Storbritannien. Inte för förskotten men som signal till övriga världen. När en människa väl är översatt blir den lättare att sälja till övriga världen.

6. Växande marknader: östeuropa och Asien (Japan, Korea, Kina).

 

Mitt skinn åkte just av kroppen och ner på golvet. Om ditt också gör det, bli inte rädd. Titta noga på insidan av skinnet om det finns anvisningar eller verktyg, ofta finns det och då kanske du kan få på det igen.

Ett skinn höjer värdet på dig. Därför är det bra att tvätta det och att lufttorka det. Men lägg det aldrig på ett värmeelement eller vid en sjö, i starkt solljus.

 

Något universellt. Till häst.

Jag har lovat mig själv en massa saker. Att stanna uppe hela natten och begå misstag. Den som lever med ett schema i lådan bor någon annanstans. Inte i mig. I min låda ligger äpplen och halstabletter och ostron.

Det hela känns som en romantisk ingivelse.

Jag köper inga möbler. Jag lämnar aldrig allt.  Jag gifte mig och ingen av oss var särskilt allvarlig.

Jag slösade bort alla eftermiddagar som fanns i hela världen. Jag kunde inte lyssna mer. Jag sårade människor, men jag gav mig inte.

Jag förstod hela din tid exakt. Men jag kan inte arbeta min.

Alla ger samma svar. Många av dem som jag kände verkar väldigt mycket längre nu.

 

Allt hände på väg hem en dag. Jag brukade ofta stanna. Mörkt, några upplysta blommor. En liten, föränderlig grupp människor. En del verkade vara mer konstanta än andra, som platsen de var på. Lätta att upptäcka. Deras röster tydliga och höga.

Du behövde inte se dem. De ekade av varandras meningar. Stereosamtal.

De hade aldrig jobbat. Bara rest omkring med sina höga röster. Som ofrivilligt ljudbagage åt alla pendlare. Arbetet dödade dem. Framtiderna diskuterades aldrig. Alla pengar gick till handgjorda artefakter. De var som nyfödda solar bland medelåldriga randiga kavajer och färgat svart hår.

En misstänksam polisman gillade inte deras utseende och att de retade natten med sina röster och massor av bakgrund.

Vi sa att vi borde vara varandras betjänter. Med böcker som vänner. Utan koppling till ett modernt liv. Bara en besatthet av att vara här. Av vad som var sant och inte.

 

Meningen var att han skulle lugna ner oss. Men grymhet i första person gör något med en. Det vi hade sett framför oss blev sant. Vi var tvungna att ha våra fantasier, eftersom det bara var de som uppmärksammades.

Vi är de sista arbetarna.

Vi är berget som kommer till Muhammed.
Vi är de sista arbetarna.
Vi kan utrusta alla hus med regnbågsfärgade detaljer. Så att du kan sticka ut i mängden.

Vi försöker röra på oss och äta måttligt.
Vi är bra på att vara lika. Lika mycket lika utan att på något sätt se det som ett problem.
Vi försöker inte tänka så mycket utan planerar riktigt noggrannt istället och håller fast vid vad några en gång lärt oss.

Vi är en verklig lösning på ett verkligt problem, vi är en verklig lösning på ett inbillat problem, vi är en inbillad lösning på ett verkligt problem, vi är en inbillad lösning på ett inbillat problem.
Vi är ett av få företag och organisationer som säger sig sälja något rätt och slätt.
Vi är de sista arbetarna.