STADSGRISMANIFEST.

Tänk dig en blåval med ben.
En delfin med hagelgevär.
En koltrast med frisyrgele.
En storstad med tryne.
En dalkarl på tvåtusen meters djup.
Ett sätt att komma vidare.

Det är när du ställer dig riktigt nära naturen, ja rent av mitt i den, som obehaget glider över dig som ett lakan av silke. Det krasar och blänker, som bensplitter och spadblad. Det susar och växer, som vägtunnlar och sopberg. Du blundar men det rispar och smeker, som kardborrband och luftkonditionering.

Vi har alltihop redan men tycker att vi måste göra allt på nytt, en gång till.
När du vant dig är allt som vanligt. Du måste förställa dig och spela spelet. Du måste äta eller ätas. Du vill bara ha mer. Du vill leva längst. Till sist ger du upp.

Det är ingen framtid. Det är ingen ytterlighet. Det är bara rädsla i nya färger och former. Du får inte bli ledsen. Ingen gråter i offentligheten längre. Alla blir arga och förnärmade då.

Vi sköter flocken så bra vi kan. Mat på bestämda tider, ständig tillgång till vatten och lite ömhet och närhet när man hinner. Ibland får någon av oss sova inne hos oss.

Marken försvinner. Vi svävar fritt en sekund. Faller vi sedan? Som regndroppar eller handgranater. Marken öppnar sig. Först mellan fötterna, sedan bredare och bredare.

Stänger du marken efter dig, tack? Jag har inte tid själv, jag faller. Som en fura, en öde investeringsskog i innerlig orkanvind. Mot mark som inte finns. Inga andra arter som faller med oss. Inget liv, bara odling. Optimerat utfall och framskjuten varseblivning.

Vi har bara lagar för det vi klarar av. Vi kontrollerar det som är lätt att ordna. Det svåraste av allt lämnar vi till var och en. De frågor vi kallar stora är alltid de små.

Det finns en hel del som vi saknar och inte kan. En kattmun som slickar sig med människotunga. Ett människoöra som lyssnar på hundens våglängd.

Ta nu din egen ordpensel och sätt igång. Du har själv valt att vara frivilligt skrämmande. En herde utan hjord. En herre utan jord. En är utan ord.

Den outnyttjade potentialen hos 1:a maj och 6:e juni.

Om du är konservativ, så lyssna nu.
Om du är socialist, så lyssna nu.
Ni står båda handfallna och varandra närmre än vad ni vågar se och tro.

En dag av enkel och villkorslös empati och solidaritet, det skulle sitta fint i alla läger.
Och då talar mr Wigmannen inte om att alla ska ha en nostalgisk vimpel – blågul eller röd –  i näven från det man att man vaknar tills det att man däckar en viss dag på året.
Nej, vad mr Wigmannen menar är att någon av dessa två dagar – eller båda – borde användas till en landsomfattande arbetsrotation.
Rikets alla styrelserumsindoktrinerade direktörer skulle få förmånen att torka åldringar eller ettåringar i rumpan.
Och alla rökruteskeptiska undersköterskor skulle få känna på hur det är att fatta hundramiljoners-beslut.
Bilförsäljarna skulle få omhänderta påkörda cyklister. Och kommunbyråkraterna. Och reklambyråisterna. Och lastbilsjonglörerna. Och byggnadsartisterna. Och butiksbeträdarna. Och försäkringsinredarna.

Upp med händerna, säger mr Wigmannen.

Långa titlar till osynliga tavlor #1.

(ELEFANTPARET)
När vi paraderar och firar. När vi ylar en lovsång. När vi klär oss i våra bästa dräkter. När vi visar våra troféer. När vi dansar. När vi slåss. Då är vi morgondagens svenskar.

(GALEN GRODA MED KNIV)
Även om djuren vore gratis, så skulle man inte kunna göra det man helst vill, direkt. Istället får man ta djuren stegvis till vad de ska bli. Vad är priset för att få se nåt nytt? Se nåt växa? Är det inte därför vi är här? Är det jag gör så fel att jag måste överge vänner och ljuset och luften? Varför kallar du mig och det jag gör för udda? Varför mäter du allt mot allmänheten?
Man kan faktiskt både simma, flyga och vandra. Men du ser inte den första vågen. Du ser bara djupet och suget mellan topparna. Mörkret och risken. Du måste leka med det redan färdiga. Du har en skyldighet att kapitalisera på de möjligheter som mina tester dagligen synliggör.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 5.

Folket tänker att politiken av idag sägs vara pragmatisk och idélös men att det i själva verket är tvärtom. Att all den s.k. pragmatiken är väldigt idébaserad men att idéerna är dåliga och det gör handlingarna än sämre och därtill väldigt få.
Genom att pröva sig fram och att mäta resultat på ett annat sätt än opinionsmätningar så kan man finna den rätta lösningen.
Folket vill ha all tid i världen men är därför beredda att stå ut med lite kaos.
Folket vill inte ha ledare som agerar med siktet inställt på en maktposition som skapar en bedräglig ordning men med mycket begränsad livstid.

VI BRYTER FÖR EN STUNDS REDUNDANS.

Det är svårt att ta ansvar.
Det är lätt att säga sig ta det.
Munnen är ett organ som brukas för både intag och utförsel. Det är klart att de två funktionerna gnuggar av sig mot varandra.
Munnar byggar inga bilar. Munnar mättar inga munnar. Men munnar skapar kyssar.
Pelle är femton år. Lisa är sexton år. Lisa är ett år äldre än Pelle men långt mer intelligent och förslagen.

Avlägsna valfri mening.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 4.

Folket vill att tillsammans blir viktigt, att politiken inte är ett yrke som handlar om att synas, utan om att göra.
Folket undrar om detta upplägg skulle göra deras åsikt om vad som ska göras, hur det ska göras och varför, mer eller mindre värdefull.
Och vilka skulle följderna bli.
För samliv och samvaro, för tryggheten och utvecklingen, för beroendet och oberoendet.
Folket undrar vilka sorts människor ytan och offentligheten skapar, vilka normer som formas.
Folket undrar hur viktig offentligheten, tryckfrihet och ansvarsbeskrivningen verkligen är, om det nu är så att alla gör allt för att domptera opinionen och fly sitt ansvar.
Folket anser att ansiktet nog kan verka förtroligt men att det bara är en fasad. Det är inte det man säger, hur man ser ut eller låter som åstadkommer något, som folket minns, som man bedöms för.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 3.

Folket undrar om det kan det vara så att objektivitet kräver ansiktslöshet.
Det verkar ganska naturligt.
Anonymiteten verkar vara en bra lösning.
Folket funderar på om skulle man kunna göra likadant med alla politiker.
Plocka bort möjligheten till den retorik som bara syftar till att lyfta ett ansikte med vidhängande namn istället för en idérik handlingsplan sprungen ur en moral.
Anonymisera dem.
Folket vill inte ha någon att tycka OM eller TYCKA om.
Folket vill bli ledda. I en riktning som verkar vettig.
För att göra det behöver man inte se ut på ett visst sätt eller bli älskad.
Folket vill ha en ansiktslös demokrati.
Folket vill ha handlingar baserade på ideologier, inte på något så futtigt och påverkbart som en människa.
Folket tänker på hur det skulle vara att välja en ideologi, inte en människa.
Folket vill ha ett synsätt, inte någon som spelar en roll.
Folket vill att politikerna ska vara anonyma personer som går in i ett dolt rum med en uppgift att lösa och sedan bara skickar ut sina förslag till allmän beskådan.
Folket vill ha diskussioner om sak, inte om person.
Folket vill att berättelserna, dramat i media, ska handla om de olika vägarna de har att välja på, vilka olika lösningar som finns och vilka utfall de skulle ge.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 2.

Det är folket som kommenterar på internet.
Anonymt.
Folket tycker att det känns bra. Och de har förresten svårt att enas om vilket namn de skulle skriva under med. De vill fortsätta.
De undrar varför de inte skulle få göra det.
Bara för det finns bara några få som inte gillar anonyma kommentarer.
Bara för att några inte gillar att balansen förskjuts.
Bara för att folket tar sig rätten att säga något litet, gå med i en grupp som tycker något.
Bara för att folket samlas och tar reda på saker tillsammans och sedan själva avgör om de vill säga det till varandra.
Detta retar bland annat journalisterna, vana som de är att kunna ta reda på vanligtvis dold information och bakomliggande identiteter, för att sedan själva sitta med möjligheten att avslöja eller inte.
Folket frågar sig om det är rätt personer som avgör de här sakerna. Folket kollar upp vilka personer det är som sitter på avgöranden.
Och därför försvarar man sig.
Ja så enkelt är det tycker folket – att vissa inte tål granskning.
Så de slår tillbaks med det enda sätt de känner till. Debatt, retorik och panik.
Men i och med anonymiteten så kan de inte spela sitt vanliga maktspel, använda sitt namn och därmed sin självpåtagna auktoritet. Därmed tillåts tredje part bilda sig sin egen uppfattning, dramat uteblir, argumenten faller.
Det finns förstås andra yrkesgrupper vars positioner utmanas av folket.
Det är bara det att inte så många av dem anser sig alltid ha rätt och inte heller är det så många av dem som skriker ut denna sin självpåtagna rättighet högt.

DET KANSKE ÄR BUDBÄRAREN SOM SKA SKJUTAS – del 1.

Folkmakt och vanvett, vanmakt och folkvett.
Tvärtemot vad alla säger så är valen få i dessa dagar, inte många.

När folket ser sig omkring är det åt helvete för mycket journalister överallt. De undrar om det verkligen är journalister de behöver. Nuförtiden.
Folket känner det inte själva som om de behöver fler lättingar, som enkelt kan dompteras av en barnunge med en tändsticksask.
Folket tror inte att de har plikten och ansvaret att livnära en redan välbeställd flock som blir allt fetare på andras olycka.
Att de behöver journalistiken, det må vara hänt, tänker de.
Ja, faktiskt så är själva journalistiken mycket viktig, men de här journalisterna. Att de ska vara överallt. Med sitt pseudorepresentantskap och sin falska självbild och distans.
Folket vill hellre fylla sina debattsoffor med undersköterskor. Informeras av expertpaneler bestående av några som har verklig kunskap.
Nu börjar folket känna sig som en aktiv allmänhet.
De undrar om det är något fel med att skriva reportage och artiklar anonymt eller under pseudonym. Det gick ju utmärkt för sisådär femtio år sedan.
Dessutom skulle ju kostnaderna för att producera journalistiken sjunka när man kan bortse från att smeka journalisternas egon med magnifika månadslöner och bildbylines.
Folket vill inte lyssna på röster, folket vill lyssna på vad rösterna har att säga.
Att det är viktigt att rösterna finns är något som folket upplever att det bara är de journalister som är rösterna som hävdar. Med emfas.

NÄSTA GENERATION MÅSTE SKÄRPA SIG!

Bryter arbetet med framtiden för sen lunch. Och sen måste jag bryta lunchen för mer framtid!
Orimligt.
Kan någon ringa någons ättlingar?

Att komma för sent och parkera på sniskan här i samtiden är den värsta styggelsen.
Att vara uppriktig. Och ful. Eller enbart estetisk. Bland alla självromaner.

Bränn realiteterna, relativismen, rötterna och referenserna. Kasta er mot marken. Blöd!

För inte ska väl vi, som bara lever just nu, behöva sköta allt?
Orimligt.

a-friend’s-goodbye